Nyländska Jaktklubben

Nyländska Jaktklubben grundades 1861,

stadgarna stadfästes av kejsar Alexander II i Petersburg den 4 mars samma år. NJK fick sin första flagga – vit med ett blått kors och med Nylands läns vapen i inre hörnet.

Nyländska Jaktklubben var inte den första segelföreningen som grundades i Finland men nog den första som fick sina stadgar stadfästa och därmed ett organiserat liv. 1856 hade Segelföreningen i Björneborg börjat sin verksamhet. Man nöjesseglade ute i världen, i England och Amerika fanns redan flera sammanslutningar och i Sverige hade Kungliga svenska segelsällskapet grundats 1830. Den första kappseglingen ordnades av NJK på Kronbergsfjärden 1861. 15 tävlande båtar visade att ett intresse för segling fanns.

I NJK:s första stadgar stipulerades att ”varje invånare i Finland som äger farkost kan inträda i klubben, om kommitén (så kallades styrelsen ända till 1906) godkänner hans båt”. Man insåg snabbt att detta var en orimlighet och 1868 fattade man ett formellt beslut om att även andra än båtägare kunde bli medlemmar.

Från början hette NJK, ’Jaktklubben i Nylands län’. Varför en segelförening blir en jaktklubb förklaras med att namnet ursprungligen var ryskt och eftersom ordet segelförening inte fanns på ryska lånade man från engelskan ordet yacht och stavade det fonetiskt på ryska. P.g.a. detta har de första ryska segelföreningarna kallats ’Jahtklob’.

NJK hade till att börja med ingen egen hemhamn och tanken på en sådan dök upp för första gången 1870. Man hade inga storstilade planer till att börja med utan man skulle nöja sig med ”en båthamn och ett lider”. Ekonomin var skral och man uppsköt saken. 10 år efter att tanken på en hemhamn dykt upp firade man NJK:s årsfest på Mössenholmen, söder om Westend. Följande år invigde man en paviljong på den östra udden. Mössenholmen ägdes av Paul Sinebrychoff och han hade upplåtit marken för 50 år. Till planerna hörde att de som besökte paviljongen genom en inträdesavgift skulle bidra till att paviljongen övergick i klubbens ägo. Det blev inte så, utan klubben tvingades, trots sin dåliga ekonomi, att överta paviljongen och ansvara för dess skulder.
Mössenholmen var inte någon bra hemhamn då där varken fanns brygga eller varv. Det stod klart att klubben behövde egna lokaliteter. Klubbens alla handlingar var förvarade på olika ställen, man behövde ett arkiv. Man föreslog att paviljongen skulle flyttas närmare Helsingfors. Problemet fick sin lösning genom att Nicolas Sinebrychoff föreslog att han skulle upplåta Blekholmsgrundet, mot ett årsarrende på 225 mk. Han var dessutom villig att avskriva fordran han hade på paviljongen samt flytta denna till sin nya plats på Blekholmen.

I slutet av 1800-talet

planerade man en seglarvecka i Helsingfors där NJK skulle stå i spetsen för arrangemangen. Paviljongen var för liten och anspråkslös därför tog man 1899 upp frågan om att bygga en ny paviljong samt bygga ut bryggor och kajer. Redan följande år stod den nya paviljongen invigningsklar, invigningsfesten hölls den 31 augusti 1900.

Under årens lopp har klubbhamnen på Blekholmen muddrats upp, bryggor och kajer har byggts till. På den tiden då båtarna låg antingen vid bryggor eller vid bojar, var det ingen som saknade fast landförbindelse. Blekholmen var ett aktivt seglingscenter. Trafiken i Södra hamnen var inte lika livlig som den är idag och på 1950-och 60-talen var det vanligt att starlinjen lades mellan Blekholmen och Skatuddskajen. Seglingskommittén satt bekvämt på Blekholmsverandan och såg hur båtarna antingen länsade eller kryssade ut mot Kronbergsfjärden. Sedan var seglarna borta ur deras synfält och man hade ingen aning vad som hände ute på banan. Därför skaffades ett periskop för att kunna se ut på fjärden och kontrollera när seglarna hade avverkat banan och var på väg mot mål. Periskopet finns än idag, men träden har vuxit och skymmer utsikten över fjärden.

Kölbåtarnas kappseglingar fördes längre ut, på större vatten. NJK hade under många år Gråhara som startplats. 1881 nämns Gråhara första gången i kappseglingssammanhang, följande år ordnades åter en kappsegling på en triangelbana utanför Gråhara, men sedan går det flera år innan man igen kappseglar på vattnen kring Gråhara.
1911 var det NJK:s halvsekeljubileum, starten lades vid Gråhara. Intresset var stort ty hela 1000 åskådare hade tagit sig ut till Gråhara för att följa med tävlingarna. Småningom etablerade sig Gråhara som startpunkten för kölbåtarna. Banorna ansågs ”chansfria”, ingen ström inget tidvatten, men längre ut kunde vågorna vid vissa vindar ställa till med problem för båtarna. I början använde man sig av startfartyg men 1939 byggdes en startpaviljong ute på Gråhara och vid guldpokalseglingarna samma år invigdes paviljongen. Seglingsnämnden hade fast mark under fötterna och någonstans att ta vägen då regnet öste ner. Efter genomförd kappsegling stod ett bord dukat med kylda drycker, förrätt och varmrätt, det var bara för seglingsnämnden att ta för sig. Senare begränsades bespisningen till kalla assietter och potatis. ”Till svunna tider återgår vår tanke än så gärna…”

Onsdagarna var på 1960- och 70-talen kappseglingsdag för klubbens juniorer. Vingbåtar, snipar och senare Flying Junior, Trapetz mm. startade, ibland störda av Sveaborgsfärjan, för att, beroende av vind, runda olika prickar ute på Kronbergsfjärden. Efter seglingarna var det håll i gång på klubbhuset, med musik och dans.

I slutet av 1960-talet

var det några yngre seniorer som kom på iden att förlänga seglingssäsongen. Man införde de sk. ”frostbite seglingarna”. Kappseglingssäsongen förlängdes avsevärt och det seglades ända tills isen lade sig. Det var, med dagens ögon sett, ett ganska vådligt evenemang. Vattnet var iskallt och man hade inte den utrustning som dagens seglare har tillgång till, allra minst torr-eller våtdräkter.

Då båtparken småningom förändrades och centerbordsbåtarna blev alltmer populära byggdes en jolleplan på land för att båtarna skulle kunna tas upp efter avslutad segling. Ramper för sjösättning och upptagning byggdes och ju större lättbåtsparken blev, desto klarare såg man nödvändigheten av att ha en fast landförbindelse. Heta diskussioner medlemmar emellan fördes, huruvida det verkligen var klokt att satsa på Björkholmen, belägen på sydvästra Drumsö. Efter några års polemik gjorde man slag i saken och 1980 började arbetena på Björkholmens seglingscenter. Med facit i hand kan man säga att den dåvarande styrelsen gjorde klokt i att välja Björkholmen men samtidigt hålla fast vid Blekholmen. Idag kan klubben vara stolt över att ha ett anrikt klubbhus på Blekholmen, en omtyckt gästhamn, som fortfarande kan stå värd för större seglingsevenemang. Björkholmen, uppfyller den moderna seglarens önskemål om en modern och välutrustad hemhamn.

Många reparationer har under årens lopp gjorts på Blekholmen och klubbhuset fordrar med jämna mellanrum underhåll för att även i fortsättningen skinande vit pryda infarten till Helsingfors. Blekholmen är idag en av Helsingfors stads officiella gästhamnar och besöks av ca 500 gästande båtar per sommar. Hamnen är utrustad med bastu, tvättmaskiner osv. för att motsvara dagens krav. Under sommarmånaderna sköter Restaurang Royal Ravintolat om bespisningen.

Björkholmen blev just det aktiva seglingscenter man hoppats på. Här får 200 båtar plats vid bryggorna och lättbåtarna har två breda ramper för upptagning och sjösättning. Juniorena har sitt eget hus, Dumlehuset, där de har möjlighet att fixa båtar och förvara prylar. Dagens juniorer seglar optimist, Zoom, E-jolle, 29er och RS Vision. Klubben äger ett antal båtar vilket ger även båtlösa juniorer en chans att ta sig ut på havet.

I början av seglingssäsongen ordnas en seglingsskola för klubbens juniorer samt utomstående där man lär ut segling samt allmänt sjövett. I högsommartider är det varje år dags för det populära juniorlägret, Kajholmslägret, där klubbens juniorer under en veckas tid har möjlighet, att i en fin miljö, lära sig en massa om segling och kamratskap.

Inom NJK har olika projekt verkat för att få fram nya kappseglare. Idag är det NJK Challenge som strävar efter att på långsikt skapa förutsättningar för unga seglare att utvecklas och uppnå sina målsättningar, ända till landslagsnivå och olympiskt deltagande. NJK Challenge samarbetar med Match Racing kommittén och juniorkommittén och de gör tillsammans upp verksamheten.

Tack vare NJK:s skärgårdshamnar har långfärdsseglarna en egen hamn på dagsetappavstånd längs s.g.s. hela vår kust, från öst till väst. Långfärdsseglingen inom klubben är individuell, under vintern och våren samlas långfärdsseglarna till gemensamma kurser för att utveckla sjöfärdighet och -säkerhet.

Motorbåtssektionen samarbetar med sjösäkerhetskommittén och juniorkommittén för att ge unga motorbåtsförare en möjlighet att förkovra sig i att köra motorbåt.

Inom NJK verkar olika kommittéer som har som uppgift att bevaka de intressen som ligger respektive kommitté närmast. Det finns bl.a en långfärdskommitté, en motorbåtssektion, biblioteksnämnd, sjösäkerhetsnämd, miljökommitté. osv. Samtliga kommittéer och deras sammansättning finns angivna i klubbens årsbok.

Nyländska Jaktklubben

är idag den största segelföreningen i Finland. NJK strävar efter att hålla en god kontakt till segelföreningarna i Norden samt även längre bort belägna. 2011 blev NJK medlem i International Council of Yacht Clubs. Det är en sammanslutning dit de ledande segelföreningarna i världen hör, främst för att dela med sig kunskap, framgångar och lösningar på olika frågor som är gemensamma för de flesta segelklubbar, oberoende var de är belägna.

NJK har som sitt främsta mål att fostra seglare. Tyngdpunkten är lagd såväl på kappsegling på toppnivå som på långfärdssegling. Inom klubben strävar man efter att ge medlemmarna ett gediget stöd och hjälpa dem att under trevliga och trygga former bedriva sjösport.